nejjos

Jag borde skriva något djupt och fint om hur glad jag är att Mikaela lever och mår relativt bra, men det tänker jag inte göra. Hon (Du) vet om hur glad jag och alla andra är över att det inte blev värre än så här.

Idag tog det ungefär 25 min för mig att åka hem från stan, 2 mil. Jag önskade hela tiden att jag inte skulle behöva sitta köra mer! Men det är bara att bita ihop och göra det ändå,  från och med nu kommer jag vara mer försiktig än någonsin. Hela dagen har varit konstig efter att Josefin ringde och berättade att Mikaela voltat med bilen i natt. Jag blev alldeles kall och var helt övertygad om att hon var död. Det var hon inte, och glädjen tog över, fällde en liten tår men mest av lycka. Jag var så glad över att det hade gått bra att jag inte hann tänka på allt hemskt som hade kunnat hända, fram tills jag såg Mikaela, då tog verkligen dom hemska tankarna över. Jag är verkligen glad över att ha så underbara vänner som jag har!

Ah, vilket känslosamt inlägg det blev.